ATT BLI ACCEPTERAD SOM DEN INDIVID MAN ÄR

Det är ytterst sällan jag ger mig in i en debatt på nätet, helt enkelt för att jag inte kan se och läsa av personerna bakom åsikterna. Det som jag kommer att skriva nu är heller inte tänkt att bli en debatt, utan mera en tankeställare. Något som får “icke minoriteter” att tänka till.

Att känna sig missförstådd

Ganska ofta brukar jag ramla över Kaj Korkea-Ahos artiklar som han skriver för HBL, och nästan varje gång tänker jag hur slående hans texter är och att man inte kan göra annat än att hålla med det han säger. Men artikeln jag läste idag kände jag igen mig själv i och efter att ha läst några kommentarer som ramlat in kände jag bara att det är dags för mig att också öppna munnen och säga vad jag ack så länge har tänkt. Jag har också varit i exakt samma situation som Korkea-Aho skriver om – att inte våga gå till frisören för att de inte talar svenska. För fem år sedan flyttade jag till Åbo från den lilla byn Oravais i Österbotten. Enligt Wikipedia har 81,4 % av invånarna svenska som modersmål och jag har alltså alltid klarat mig med enbart mina svenskakunskaper. Till och med besöken till både Jakobstad och Vasa har gått helt smärtfria och jag har aldrig behövt försöka med knagglig finska få fram vad jag vill ha sagt. I Åbo är det helt annorlunda. Här lyser svenskakunskaperna med sin frånvaro och alltför ofta får man svaren på engelska om man mot förmodan har frågat om personen möjligtvis talar eller förstår svenska. Efter en tid kände jag hur trött jag var på att aldrig bli förstådd i den stad (och i det land) jag lever i. Jag var trött på att vara så otroligt nervös över att göra saker som hör vardagen och livet till. Att fixa elavtal, få rätt medicin vid apoteket, att (för att relatera till Korkea-Ahos artikel) få rätt frisyr för att nämna några fall. I det här skedet träffade jag också en finskspråkig kille som ganska snart blev min pojkvän och även här fanns det en “kielimuuri” för att jag knappt kunde någon finska och han knappt någon svenska. Så, för att hitta något som kändes mera naturligt för oss båda, började vi tala engelska med varandra. Hur ett andrahandsspråk som engelska känns mera naturligt än något av våra två nationalspråk kan man ju fråga sig.

Att inte få vara sig själv

För snart ett år sedan bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag sökte in till en finskspråkig yrkesskola i Salo, för nu kände jag att det var dags att lära mig finska. Över nio månader har gått sedan den där första dagen – och för fem månader sedan fick jag mitt första jobb här i Åbo. Steget att börja studera på en finsk utbildning hjälpte mig att våga börja prata och öva upp min finska och utan det steget skulle jag nog aldrig ha fått det här jobbet och kunna den finska jag kan idag (men som ännu behöver mycket övning!). Men fastän jag går till jobbet varje dag, där jag dessutom är den enda svenskspråkiga på hela avdelningen, så känner jag mig ändå inte som mig själv. Jag är ovanligt blyg och tystlåten, vilket jag i vanliga fall inte är. Jag är alltså inte mig själv. Här tar jag alltså fasta på det som Korkea-Aho skriver i sin text:

“För att kunna verka i sociala situationer krävs självkänsla, erfarenhet och smidighet, färdigheter som det kan ta ett helt liv att tillägna sig. När jag talade min dåliga finska var det alltid att börja om från noll, ett sammansatt obehag över att inte vara mig själv, utan en sorts klumpig, oartig, besvärande karikatyr av mig själv.”

Som att vara en helt annan person

Jag kommer SÅ bra ihåg en gång, det var riktigt i början av mina studier i Salo. Vi hade ett grupparbete och jag hade jättesvårt att uttrycka mina åsikter eftersom jag ännu var så obekväm med min finska. Jag frågade de i gruppen om det är okej att jag förklarar på engelska istället, vilket förstås var helt ok. Efteråt stirrade en av gruppmedlemmarna på mig och sa “Du är ju som en helt annan person när du pratar engelska istället för finska?!”och det här är precis vad jag menar. När vi tvingas till att tala ett annat språk händer det så lätt att man inte är sig själv! Jag är inte mig själv när jag pratar finska, det vet jag! Jag kan absolut inte skämta och att göra andra människor bekväma omkring mig känns som en omöjlighet när jag själv inte känner mig bekväm.

Att känna sig obekväm i sitt eget hemland

Rädslan för att behöva prata finska är inget de flesta av oss väljer, det är helt enkelt bara en obekvämlighet som existerar oberoende vilket främmande språk man måste tala. Men den obekvämligheten är något som de flesta bara behöver utsättas för när man reser utomlands. Men jag, som finlandssvensk, känner den här obekvämligheten även i mitt eget hemland. Jag tror att det här är något som inga andra än språkminoriteter kan relatera till. Något som dessutom gör mig riktigt arg, till och med ledsen, är när någon anser att vårt “problem” är samma sak som att man flyttar till ett annat land och förväntar sig att invånarna skall prata ens eget modersmål (tro mig, det här argumentet kommer upp ganska ofta!). Men det här har absolut INGENTING att göra med finlandssvenskar som inte klarar av att tala finska. Verkligheten är ju den att vi har blivit födda i ett land där vi har rättigheten att tala svenska, INTE att vi “inte vill lära oss landets språk”! Svenskan är än idag ett av Finlands nationalspråk och vi gör inget fel i att tala svenska, för det är Vårt språk!

En maktkamp för att få vara den vi är

Sist och slutligen tror jag att det inte handlar om att vi finlandssvenskar inte vill tala finska, utan det handlar egentligen bara om en maktkamp om att få vara den vi är. Språket är en del av vår identitet och det är något som gör oss till den individ vi är. Vi måste istället se det som en fördel att vi får lära oss båda språken, både finskan och svenskan! Om vi alla skulle förstå båda språken någorlunda bra, så skulle vi alla kunna hjälpas åt att få varandra att känna oss accepterade. En sådan liten sak som ett hej (moi), tack (kiitos) eller varsågod (ole hyvä) kan vara just det som får någon att känna sig bekväm, och framför allt accepterad i sitt hemland.


It’s extremely seldom that I take part in a debate on internet, mainly ’cause I can’t see or read the people behind the comments. What I’m about to write now isn’t meant to be a debate, more just like an eye-opener. Something that might make “non-minorities” to rethink the whole situation.

To feel misunderstood

Quite often I tend to come by Kaj Korkea-Ahos texts, which he writes for HBL. Almost everytime I think to myself how spot-on his texts are and that you can’t really do anything else than agree with what he’s saying. But the article I read today I could relate to myself, and after reading some of the comments I felt like it was time for me to open up and to say what I have been thinking for so long. I have also been in the exact same situation as Korkea-Aho is describing. Not to dare to go to the hairdresser because they don’t speak Swedish. Five years ago I moved to Turku from a small town called Oravainen in Ostrobothnia. According to Wikipedia, 81,4 % of the inhabitants have Swedish as their native language, so I have managed fine with only knowing Swedish. Everytime I’ve visited both Pietarsaari and Vaasa I have never had any problems with only knowing Swedish, and I have never had to even try to speak Finnish to be able to say what I want to say. In Turku it’s totally different. Here you can consider yourself lucky if you get Swedish service, and way too often you get the answers in English if you happen to ask the person if they speak or understand Swedish. After a while I could feel how tired I was not being understood in the city (and the country) I lived in. I was tired to be so incredible nervous everytime I had to do things that is part of your everyday life. To take care of electric agreements, to get the right medicin at the pharmacy, and (to relate to Korkea-Ahos article) to get the right kind of haircut just to mention a few. At this point in my life I also met a Finnish speaking guy, who quite soon became my boyfriend. Even with him there was this “kielimuuri” (language barrier), since I hardly knew any Finnish and he didn’t know any Swedish. So, to find a language that felt more natural for both of us, we started talking English to eachother. How is it possible that a second language like English feels more natural than any of our national languages? This is such a mystery to me.

To not being yourself

Almost one year ago I decided that I had had enough. I applied to a Finnish school in Salo, ’cause now I felt that it was time for me to learn some Finnish. Over nine months has gone by since that first day – and five months ago I got my first job here in Turku. The step to start studying at a Finnish school helped me to start speaking and to practice the little amount of Finnish I already knew. Without that step I would never have got that job and I would not know the Finnish I know today (but which still needs a lot of practice!). But even though I go to work everyday, where I’m the only Swedish-speaking in my department, I still don’t feel like myself. I’m shy and quiet, which I normally am not. So, I’m not myself. At this point I’m refering to what Korkea-Aho is writing in his text:

“To be able to function in social situations it requires self esteem, experience and adaptability – skills that can take a whole lifetime to learn. When I spoke my bad Finnish it was always like starting from zero, a complex discomfort because of not being myself. Instead I was like an awkward, impolite, disturbing caricature of myself.” (own translation of the original).

To be like a completely different person

I remember SO well this one time, it was at the very beginning of my studies in Salo. We had a group assignment and I had such a hard time to express my opinions since I was still so uncomfortable with my Finnish. I asked my group if it would be ok to I explain it in English instead, which of course was ok. Afterwards one of the group members stared at me and said “You’re like a totally different person when you speak English instead of Finnish?!”and this is exactly what I mean. When we’re forced to speak another language it happens so easily that you’re not your complete self! I’m not myself when I speak Finnish and I know that! I’m not able to make jokes, and to make other people comfortable around me feels like an impossible task when I can’t even feel comfortable around myself.

To feel discomfort in your own home country

The fear of speaking Finnish isn’t anything that anyone of us choose, it’s just a discomfort that exists no matter what unfamiliar language you have to speak. But, this discomfort is something that most people have to put up with only when traveling abroad. But being a Swedish-speaking Finn, you feel this discomfort also in your own home country. I think this is something that no one else than minorities can relate to. What makes me really angry, even sad, is when someone compares our “problem” with it being the same thing as if you move to another country and expect the inhabitants to start speaking your native language (believe me, this argument is used really often!). But this has absolutely NOTHING to do with Swedish-speaking Finns who can’t speak Finnish. The reality is, we were born in a country where we have the right to speak Swedish, NOT that we “don’t want to learn the native language of the country”! Swedish is still one of Finland’s native languages, and we’re not doing anything wrong when we speak Swedish, ’cause it is Our language!

A power struggle to be who we are

To round it all off, I don’t think that it’s about Swedish-speaking Finns not wanting to speak Finnish, I think it’s just a power struggle for us having the right to be who we are. Language is a part of our identity and it’s something that makes us the individual we are. We have to start looking at it as a benefit to learn both languages, both Finnish and Swedish! If we all would be able to speak both languages atleast some much, we would all be able to help eachother to feel accepted. A small thing like hej/moi (hi), tack/kiitos (thank you) and varsågod/ole hyvä (you’re welcome) can be that one thing that makes someone feel comfortable – and above all to feel accepted in their home country.


Follow my blog on facebook // bloglovin’ // blogit.fi

Advertisements

9 thoughts on “ATT BLI ACCEPTERAD SOM DEN INDIVID MAN ÄR

  1. Jättebra skrivet! Det är ju precis som du skriver, det behövs så litet för att man ska känna sig accepterad…

  2. Jag har gjort det motsvarande med min svenska: bestämde mig efter gymnasiet att nu vill jag bli ännu bättre med min svenska och sökte enbart till svenskspråkiga skolor för fortsättningsstudier. Och har efter det gjort mina yrkesstudier enbart på svenska :)

    Måste dock påpeka att fast man får ingen automatisk betjäning på svenska speciellt i butikerna, så ska man kräva efter det! Oftast finns det nog nån som kan svenska, de vill inte bara bry sig eller försöka… Och där har vi den onda cirkeln: om man inte behöver använda ett språk så glömmer man det och om ingen kräver att man använder det svagare språket så vill man inte ens försöka komma ihåg det.

    Svenskspråkiga KRÄV betjäning på svenska! Om ni inte kräver det, så får ni nog inte det heller!

    1. Jag håller fullständigt med dig! Men emellanåt får jag känslan att det är just det som skapar den här hysterin om svenskan i Finland. Att vi kräver och tvingar på. Så det är ett känsligt ämne det där med! Det positiva med att kräva/be om svensk betjäning är ju att på så vis visar vi att vi finns och existerar. Om vi helt slutar använda svenskan lär ju ingen förstå att svenskspråkiga ens finns i Finland, och jaa…varför skulle man då behöva lära sig språket? Men härligt att höra att du ville förbättra din svenska!! Tummen upp för det!

  3. Det här inlägget du skrivit är fantastiskt! Kommer länka till det från min blogg senare. Jag som är från lilla staden Närpes, som nu blir ”påtvingade” tvåspråkighet, kan verkligen relatera till det du skriver. Om ”skammen” man har i sitt eget land. Att man är en sämre landsmänniska för att finskan inte sitter ordentligt, eller inte alls.

    1. Tack så mycket! Det här är något som jag tänker på nästan varje dag och jag kände sååå igen mig i Korkea-Ahos artikel. Min finska blir bättre för varje dag som går, och kanske jag någon gång kommer att lära mig så pass bra finska att jag klarar av att skämta och “vara mig själv”, det vet man aldrig. Men jag önskar ändå att den här maktkampen som pågår i vårt land någon gång skulle ta slut och att vi istället skulle börja uppskatta varandra istället, oberoende av modersmål.

  4. En svensk frågade av mig en gång hur det är att bo i finland och vara Finlandssvensk.
    Jag svarade att det är som att vara en invandrare i sitt eget hemland.
    För språket är inte det enda problemet, det är också det att man kan få stryk om man talar svenska på fel bar. Jag har bekanta som har blivit överfallna på gatan för att de pratade svenska.
    Det som bekymrar mig är en sådan sak som att på TYKS kan ingen svenska. Jag har nu besökt TYKS två gånger, båda gångerna har jag åkt till akutmottagningen med ganska brådskande fall. (Det var inte jag som skulle dit, jag var där med vänner som behövde stöd) Ingen av oss kunde finska. Så vi fick halka oss fram på dålig finska för det var totalt omöjligt att få tag i en läkare att prata svenska. Detta gör mig orolig, för tänk om min flickvän t.ex ramlar ihop på gatan i Åbo en vacker dag och jag måste ringa ambulans. Hur kan jag vara säker på att de kan svenska? Visst, jag kan lära mig finska, men jag kan inte heller vara säker på att jag kommer ihåg det i panikens hetta.

    1. Du har så rätt, det känns verkligen som att vara invandrare i sitt eget hemland (i alla fall om man rör sig utanför Österbottens gränser). Jag har också hört historier om svenskspråkiga som fått stryk på grund av att de pratat svenska offentligt, och det här är ju bara rent ut av skamligt. Jag har berättat detta åt mina finskspråkiga vänner, och ibland har jag kunnat få ett skratt tillbaka och frågan att det kan väl ändå inte vara sant. Och jag har faktiskt själv sagt åt föräldrar/bekanta när vi varit på en riktigt finsk ort (eller gått på Åbos gator nattetid) “att här borde vi nog inte prata så högt så dom hör att vi pratar svenska”, lika skamligt är ju detta!
      Vad det gäller sjukhus och hälsovård så tycker jag, liksom du, att är ett stort problem. Jag har hört vänner som har varit tvugna att ringa nödnumret och när dom väl kommit fram har personen i andra änden inte kunnat svenska. Det är förståeligt att det kan vara svårt att bara ha tvåspråkiga som jobbar med nödsamtalen. Men 1-2 minuter, som det i värsta fall kan ta att koppla vidare, kan vara det som gör att personen i nöd inte överlever. Jag var tvungen att ringa efter ambulans för ungefär ett år sedan, jag fick svensk “betjäning” från nödcentralen, men av ambulanspersonalen fick jag informationen på så knagglig svenska att jag istället bad dom svara på finska. Ja, för jag förstod mera vad dom försökte säga på så vis. Det är just detta som är problemet i Finland, och många ser inte allvaret utan pressar bara på att få bort “pakkoruotsi”. Ideal i min värld är att vi alla skulle förstå båda språken, men att vi i alla lägen skulle få tala vårt eget modersmål. Livet skulle vara bra mycket enklare, och ingen skulle behöva känna sig kränkta. Halleluja för pakkoruotsi och obligatorisk finska!

Let's talk! I will answer your comment here below :)

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s