4 THINGS TO KNOW ABOUT POKÉMON GO

4 things to know about Pokémon Go. | qandvictoria.wordpress.com

Pokémon Go är ett hett ämne just nu – endera hatar man det eller så älskar man det. Jag kan ärligt säga att ända sedan jag första gången hörde om spelet så har jag gått och väntat på lanseringen här i Finland. Jag har alltid tyckt att det här är en genial idé och jag skäms inte ett dugg att jag hör till dem som gått med i denna virtuella värld. På senaste tid har jag hört många som verkar ha en negativ uppfattning om spelet, fastän de själva aldrig ens har öppnat upp appen och testat. Därför tänkte jag nu ta upp några vanliga påståenden i hopp om att ta död på den värsta kritiken om spelet.

1. Pokémon Go -spelare är ouppmärksamma och skapar kaos

Nja, så enkelt är det nog inte – det här beror ju helt på personen som spelar spelet. Media har hittills tagit upp några fall där spelare har sprungit ut på vägar och skapat trafikkaos. Viktigt att komma ihåg är att det här är endast några fåtal extremfall som självklart har uppmärksammats av media. De flesta har nog sist och slutligen så pass mycket förstånd att de klarar av att hålla sig ifrån händelser som dessa. Och ärligt talat, “vanliga” sociala medier har precis samma inverkan på människors ouppmärksamhet. Med över 50 miljoner nedladdningar så är de här några få uppmärksammade händelserna som en fis i rymden.

2. Pokémon Go -spelare bryter lagar och inkräktar på privata områden

Samma sak gäller här – det beror ju så mycket på spelaren i fråga. Använder man sunt bondförnuft så vet man nog själv var gränsen går och var det är ok att leta efter Pokémons. Bara för att media har valt att ta upp några fall där Pokémon-spelare har knackat på okända personers dörrar för att de sett en sällsynt Pokémon inne i någons hus, så betyder det inte att det är något de flesta skulle göra.

3. Pokémon Go -SPELET är osocialt och bortkastad tid

Det här påståendet tycker jag själv är ganska absurt. Jag har oftast hört unga vuxna (oftast kvinnor) som tycker att Pokémon Go är osocialt och slöseri med tid. Då undrar jag varför Facebook, Instagram, Snapchat och bloggar är så mycket bättre att slösa sin tid på? Är det inte dags att insé att alla har vi olika intressen och gillar olika saker? Personligen tycker jag att Pokémon Go har potential till att bli mycket mera socialt än alla andra sociala medier tillsammans. Pokémon Go för samman personer med samma intresse – man kan spela tillsammans med andra samtidigt som man träffar mängder med nya människor kring Lure Module PokéStop:en. Genialt!

4. Pokémon Go -spelare stirrar bara ner i skärmen och går miste om omgivningen

“Geocaching tar oss till nya platser men med Pokémon Go stirrar man bara i skärmen”. Eftersom jag själv är aktiv både inom Geocaching och Pokémon Go, så kan jag säga att de här två spelen är lika som bär. Fördelen med Pokémon Go är att telefonen vibrerar varje gång man hittar en Pokémon, medan man i Geocaching stirrar sig blind på vart pilen pekar. För egen del så stirrar jag nästan mera i skärmen när jag använder Geocaching än när jag spelar Pokémon Go! I båda spelen har man dessutom möjligheten att välja emellan att strosa runt i centrum eller att gå ut till lite mera speciella platser – ingendera av spelen är begränsade till endast en punkt.

De här är de vanligaste påståendena som jag har stött på den senaste tiden. Spelet är inte perfekt, visst finns det en del saker som jag själv skulle ändra på, bland annat för att göra det säkrare även för de yngre användarna. Till er som hittills inte har testat Pokémon Go: testa! Ni KAN ju faktiskt hitta en ny hobby tillsammans med miljontals andra användare. Till er som redan spelar Pokémon Go: använd sunt förnuft och gör inget som ni annars inte skulle göra, se er omkring och ha framför allt roligt!

4 things to know about Pokémon Go. | qandvictoria.wordpress.com

Pokémon Go is a hot topic right now – either you hate it or you love it. I can honestly say, that ever since I heard about the game for the first time, I have been waiting for it to launch here in Finland. I have always thought that this is a genius idea, and I’m not even slightest ashamed that I’m one of them who has joined this virtual world. Lately I’ve heard many people that seem to have a negative opinion about the game, even though they have never even opened the app and tried it themselves. This is why I want to write down and answer to a few common statements, hoping that this will finish off some of the worst criticism for the game.

1. Pokémon Go gamers are inadvertent and creates chaos

Ehm, it’s not really that simple – this depends on the person who’s playing. This far, media has brought up a few cases, where gamers have run out on the street and created traffic chaos. Important to remember is, that these are only a few extreme cases which media has chosen to bring attention to. I would still say that people are, in most cases, sane-minded enough to stay away from cases like these. And honestly, “regular” social media has the exact same affect on peoples inadvertence. With over 50 miljon downloads, these few extreme cases are close to nonexistent.

2. Pokémon Go gamers break laws and trespass on private properties

Same thing here – this depends on the person who’s playing. If you use common sence, you know where the line is drawn for what is ok and not. Just because media has chosen to bring attention to a few cases, where Pokémon gamers have knocked on strangers’ doors for a rare Pokémon, doesn’t mean it’s something that most people would do.

3. The Pokémon Go game is unsocial and a waste of time

This statement is, in my opinion, quite absurd. This is something I have heard from mainly young adults (often women). Every time I wonder, what makes Facebook, Instagram, Snapchat and blogs so much better to waste your time on? Isn’t it time to realise that we all have different interests and that we like different things? Personally, I think that Pokémon Go has the potential to be more social than all other social media channels combined. Pokémon Go gathers people with the same interest – you can play together with others at the same time as you meet a lot of new people around the Lure Module PokéStops. Genius!

4. Pokémon Go gamers only stare at their phone and miss out on the surroundings

“Geocaching takes you to new places, while playing Pokémon Go you just stare at your phone”. Since I’m an active Geocacher and Pokémon Go player, I can tell you that these games are as like as two peas. The benefit of Pokémon Go is, that the phone vibrates every time you find a Pokémon, while Geocaching you just stare at the pointer. I would say that I stare at my phone a lot more while playing Geocaching than when I play Pokémon Go! And in both games you can choose yourself if you want to walk around in central or if you want to go out to a bit more special places – none of the games are limited to one area.

These are the most common statements that I have heard lately. The game isn’t perfect – there are a few things that I would change myself to make it more safe also for the younger users. To you who haven’t yet tried Pokémon Go: try it! You MIGHT just find a new hobby together with millions of other users. To you who already play Pokémon Go: use common sense and don’t do anything that you normally wouldn’t do, look around and have fun!


Follow my blog on facebook // bloglovin’ // blogit.fi

ATT BLI ACCEPTERAD SOM DEN INDIVID MAN ÄR

Det är ytterst sällan jag ger mig in i en debatt på nätet, helt enkelt för att jag inte kan se och läsa av personerna bakom åsikterna. Det som jag kommer att skriva nu är heller inte tänkt att bli en debatt, utan mera en tankeställare. Något som får “icke minoriteter” att tänka till.

Att känna sig missförstådd

Ganska ofta brukar jag ramla över Kaj Korkea-Ahos artiklar som han skriver för HBL, och nästan varje gång tänker jag hur slående hans texter är och att man inte kan göra annat än att hålla med det han säger. Men artikeln jag läste idag kände jag igen mig själv i och efter att ha läst några kommentarer som ramlat in kände jag bara att det är dags för mig att också öppna munnen och säga vad jag ack så länge har tänkt. Jag har också varit i exakt samma situation som Korkea-Aho skriver om – att inte våga gå till frisören för att de inte talar svenska. För fem år sedan flyttade jag till Åbo från den lilla byn Oravais i Österbotten. Enligt Wikipedia har 81,4 % av invånarna svenska som modersmål och jag har alltså alltid klarat mig med enbart mina svenskakunskaper. Till och med besöken till både Jakobstad och Vasa har gått helt smärtfria och jag har aldrig behövt försöka med knagglig finska få fram vad jag vill ha sagt. I Åbo är det helt annorlunda. Här lyser svenskakunskaperna med sin frånvaro och alltför ofta får man svaren på engelska om man mot förmodan har frågat om personen möjligtvis talar eller förstår svenska. Efter en tid kände jag hur trött jag var på att aldrig bli förstådd i den stad (och i det land) jag lever i. Jag var trött på att vara så otroligt nervös över att göra saker som hör vardagen och livet till. Att fixa elavtal, få rätt medicin vid apoteket, att (för att relatera till Korkea-Ahos artikel) få rätt frisyr för att nämna några fall. I det här skedet träffade jag också en finskspråkig kille som ganska snart blev min pojkvän och även här fanns det en “kielimuuri” för att jag knappt kunde någon finska och han knappt någon svenska. Så, för att hitta något som kändes mera naturligt för oss båda, började vi tala engelska med varandra. Hur ett andrahandsspråk som engelska känns mera naturligt än något av våra två nationalspråk kan man ju fråga sig.

Att inte få vara sig själv

För snart ett år sedan bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag sökte in till en finskspråkig yrkesskola i Salo, för nu kände jag att det var dags att lära mig finska. Över nio månader har gått sedan den där första dagen – och för fem månader sedan fick jag mitt första jobb här i Åbo. Steget att börja studera på en finsk utbildning hjälpte mig att våga börja prata och öva upp min finska och utan det steget skulle jag nog aldrig ha fått det här jobbet och kunna den finska jag kan idag (men som ännu behöver mycket övning!). Men fastän jag går till jobbet varje dag, där jag dessutom är den enda svenskspråkiga på hela avdelningen, så känner jag mig ändå inte som mig själv. Jag är ovanligt blyg och tystlåten, vilket jag i vanliga fall inte är. Jag är alltså inte mig själv. Här tar jag alltså fasta på det som Korkea-Aho skriver i sin text:

“För att kunna verka i sociala situationer krävs självkänsla, erfarenhet och smidighet, färdigheter som det kan ta ett helt liv att tillägna sig. När jag talade min dåliga finska var det alltid att börja om från noll, ett sammansatt obehag över att inte vara mig själv, utan en sorts klumpig, oartig, besvärande karikatyr av mig själv.”

Som att vara en helt annan person

Jag kommer SÅ bra ihåg en gång, det var riktigt i början av mina studier i Salo. Vi hade ett grupparbete och jag hade jättesvårt att uttrycka mina åsikter eftersom jag ännu var så obekväm med min finska. Jag frågade de i gruppen om det är okej att jag förklarar på engelska istället, vilket förstås var helt ok. Efteråt stirrade en av gruppmedlemmarna på mig och sa “Du är ju som en helt annan person när du pratar engelska istället för finska?!”och det här är precis vad jag menar. När vi tvingas till att tala ett annat språk händer det så lätt att man inte är sig själv! Jag är inte mig själv när jag pratar finska, det vet jag! Jag kan absolut inte skämta och att göra andra människor bekväma omkring mig känns som en omöjlighet när jag själv inte känner mig bekväm.

Att känna sig obekväm i sitt eget hemland

Rädslan för att behöva prata finska är inget de flesta av oss väljer, det är helt enkelt bara en obekvämlighet som existerar oberoende vilket främmande språk man måste tala. Men den obekvämligheten är något som de flesta bara behöver utsättas för när man reser utomlands. Men jag, som finlandssvensk, känner den här obekvämligheten även i mitt eget hemland. Jag tror att det här är något som inga andra än språkminoriteter kan relatera till. Något som dessutom gör mig riktigt arg, till och med ledsen, är när någon anser att vårt “problem” är samma sak som att man flyttar till ett annat land och förväntar sig att invånarna skall prata ens eget modersmål (tro mig, det här argumentet kommer upp ganska ofta!). Men det här har absolut INGENTING att göra med finlandssvenskar som inte klarar av att tala finska. Verkligheten är ju den att vi har blivit födda i ett land där vi har rättigheten att tala svenska, INTE att vi “inte vill lära oss landets språk”! Svenskan är än idag ett av Finlands nationalspråk och vi gör inget fel i att tala svenska, för det är Vårt språk!

En maktkamp för att få vara den vi är

Sist och slutligen tror jag att det inte handlar om att vi finlandssvenskar inte vill tala finska, utan det handlar egentligen bara om en maktkamp om att få vara den vi är. Språket är en del av vår identitet och det är något som gör oss till den individ vi är. Vi måste istället se det som en fördel att vi får lära oss båda språken, både finskan och svenskan! Om vi alla skulle förstå båda språken någorlunda bra, så skulle vi alla kunna hjälpas åt att få varandra att känna oss accepterade. En sådan liten sak som ett hej (moi), tack (kiitos) eller varsågod (ole hyvä) kan vara just det som får någon att känna sig bekväm, och framför allt accepterad i sitt hemland.


It’s extremely seldom that I take part in a debate on internet, mainly ’cause I can’t see or read the people behind the comments. What I’m about to write now isn’t meant to be a debate, more just like an eye-opener. Something that might make “non-minorities” to rethink the whole situation.

To feel misunderstood

Quite often I tend to come by Kaj Korkea-Ahos texts, which he writes for HBL. Almost everytime I think to myself how spot-on his texts are and that you can’t really do anything else than agree with what he’s saying. But the article I read today I could relate to myself, and after reading some of the comments I felt like it was time for me to open up and to say what I have been thinking for so long. I have also been in the exact same situation as Korkea-Aho is describing. Not to dare to go to the hairdresser because they don’t speak Swedish. Five years ago I moved to Turku from a small town called Oravainen in Ostrobothnia. According to Wikipedia, 81,4 % of the inhabitants have Swedish as their native language, so I have managed fine with only knowing Swedish. Everytime I’ve visited both Pietarsaari and Vaasa I have never had any problems with only knowing Swedish, and I have never had to even try to speak Finnish to be able to say what I want to say. In Turku it’s totally different. Here you can consider yourself lucky if you get Swedish service, and way too often you get the answers in English if you happen to ask the person if they speak or understand Swedish. After a while I could feel how tired I was not being understood in the city (and the country) I lived in. I was tired to be so incredible nervous everytime I had to do things that is part of your everyday life. To take care of electric agreements, to get the right medicin at the pharmacy, and (to relate to Korkea-Ahos article) to get the right kind of haircut just to mention a few. At this point in my life I also met a Finnish speaking guy, who quite soon became my boyfriend. Even with him there was this “kielimuuri” (language barrier), since I hardly knew any Finnish and he didn’t know any Swedish. So, to find a language that felt more natural for both of us, we started talking English to eachother. How is it possible that a second language like English feels more natural than any of our national languages? This is such a mystery to me.

To not being yourself

Almost one year ago I decided that I had had enough. I applied to a Finnish school in Salo, ’cause now I felt that it was time for me to learn some Finnish. Over nine months has gone by since that first day – and five months ago I got my first job here in Turku. The step to start studying at a Finnish school helped me to start speaking and to practice the little amount of Finnish I already knew. Without that step I would never have got that job and I would not know the Finnish I know today (but which still needs a lot of practice!). But even though I go to work everyday, where I’m the only Swedish-speaking in my department, I still don’t feel like myself. I’m shy and quiet, which I normally am not. So, I’m not myself. At this point I’m refering to what Korkea-Aho is writing in his text:

“To be able to function in social situations it requires self esteem, experience and adaptability – skills that can take a whole lifetime to learn. When I spoke my bad Finnish it was always like starting from zero, a complex discomfort because of not being myself. Instead I was like an awkward, impolite, disturbing caricature of myself.” (own translation of the original).

To be like a completely different person

I remember SO well this one time, it was at the very beginning of my studies in Salo. We had a group assignment and I had such a hard time to express my opinions since I was still so uncomfortable with my Finnish. I asked my group if it would be ok to I explain it in English instead, which of course was ok. Afterwards one of the group members stared at me and said “You’re like a totally different person when you speak English instead of Finnish?!”and this is exactly what I mean. When we’re forced to speak another language it happens so easily that you’re not your complete self! I’m not myself when I speak Finnish and I know that! I’m not able to make jokes, and to make other people comfortable around me feels like an impossible task when I can’t even feel comfortable around myself.

To feel discomfort in your own home country

The fear of speaking Finnish isn’t anything that anyone of us choose, it’s just a discomfort that exists no matter what unfamiliar language you have to speak. But, this discomfort is something that most people have to put up with only when traveling abroad. But being a Swedish-speaking Finn, you feel this discomfort also in your own home country. I think this is something that no one else than minorities can relate to. What makes me really angry, even sad, is when someone compares our “problem” with it being the same thing as if you move to another country and expect the inhabitants to start speaking your native language (believe me, this argument is used really often!). But this has absolutely NOTHING to do with Swedish-speaking Finns who can’t speak Finnish. The reality is, we were born in a country where we have the right to speak Swedish, NOT that we “don’t want to learn the native language of the country”! Swedish is still one of Finland’s native languages, and we’re not doing anything wrong when we speak Swedish, ’cause it is Our language!

A power struggle to be who we are

To round it all off, I don’t think that it’s about Swedish-speaking Finns not wanting to speak Finnish, I think it’s just a power struggle for us having the right to be who we are. Language is a part of our identity and it’s something that makes us the individual we are. We have to start looking at it as a benefit to learn both languages, both Finnish and Swedish! If we all would be able to speak both languages atleast some much, we would all be able to help eachother to feel accepted. A small thing like hej/moi (hi), tack/kiitos (thank you) and varsågod/ole hyvä (you’re welcome) can be that one thing that makes someone feel comfortable – and above all to feel accepted in their home country.


Follow my blog on facebook // bloglovin’ // blogit.fi