Night train between Istanbul, Turkey and Sofia, Bulgaria. |

Young and naive

At the moment I’m going through old blogposts and while I was reading through the blogposts from my last InterRail trip, I read about “Today’s title” on and knew right away what I wanted to write about. Not ’cause the InterRail-trip itself changed my life dramatically, but more ’cause of the one thing that happened on that trip. To travel is my life, and I have always felt happiest when I travel and get to see the world. But like any other youth I have also been very naive when I have been traveling, and I have believed that nothing bad can happen to me. What are the odds that something’s gonna happen to Me? But after the InterRail trip that I did 2011, the way I look at traveling changed, and ever since, I know that anything is possible and that anything can happen also to me.

Arrested and suspected for drug smyggling

After four days in Istanbul, where our trip started, we had decided to take the night train from Istanbul in Turkey to Sofia in Bulgaria. The train trip would have taken fourteen hours, and we would only have had to get off the train at the border for a passport control, and that would be it. The train trip ended up taking 23 hours instead of fourteen, and we ended up getting off the train at the border for nine hours instead of a quick passport control. At the border between Turkey and Bulgaria they had found five kilos of heroin outside our carriage, and all the passangers in our carriage were arrested and suspected for smuggling drugs. During nine hours we didn’t have access to our luggage, and we were taken far away by bus to take mug shots and to give our fingerprints. We also ended up signing a paper in Turkish, that we still today don’t know what it was about. But luckily they found the guilty ones in the end. This far none of us have had any problems getting in to other countries, but if a similar accident happens within Turkish borders we have no idea what could happen. Nowadays it’s a horror story that is quite fun to tell to other travelers, and it’s also quite an important part to tell. If you are at the wrong place at the wrong time, anything can happen to anyone. To read the whole story, you can click here. There you find the original blogpost I wrote right away after the trip.

Läs texten på svenska

Ung och naiv

För tillfället håller jag på att gå igenom gamla blogginlägg och samtidigt som jag gick igenom inläggen från min förra InterRail resa, så läste jag om “Dagens rubrik” och visste genast vad jag ville skriva om. Inte för att själva InterRail-resan i sig förändrade mitt liv på något särskilt sett, utan mest för det som råkade hända just på den resan. Att resa är mitt liv, och jag har alltid känt mig som lyckligast när jag reser och ser mig omkring i världen. Men som vilken annan ungdom som helst så har även jag varit naiv när jag har rest runt och trott att inget ont kan hända mig. Vad är oddsen att något skall hända mig, liksom? Efter InterRail resan jag gjorde 2011 ändrades hur jag ser på resande, sedan dess vet jag att allt är möjligt och att vad som helst kan hända även mig.

Anhållna och misstänkta för drogsmuggling

Efter fyra dagar i Istanbul, där vår resa hade startat, så hade vi bestämt att ta nattåget från Istanbul i Turkiet till Sofia i Bulgarien. Tågresan skulle ta fjorton timmar, och vi skulle hamna att gå av tåget vid gränsen för en passkontroll, and that would be it. Det hela slutade med att tågresan tog 23 timmar istället för fjorton, och att vi hamnade att gå av tåget vid gränsen under nio timmar istället för bara en snabb passkontroll. Vid gränsen mellan Turkiet och Bulgarien hade de nämligen hittat fem kilogram heroin utanför vår tågvagn, och alla passagerare i vår vagn blev anhållna och misstänkta för drogsmuggling. Under nio timmar kom ingen av oss åt våra grejer, vi fraktades med buss långt ut till ingenstans var vi hamnade att ta brottsfoto och fingeravtryck. Slutligen hamnade vi också att skriva under ett papper på turkiska, som vi ännu idag inte har någon aning om vad som egentligen stod där. Men tur i oturen så hittade de dom skyldiga till slut iallafall. Hittills har ingen av oss haft problem att resa till andra länder, men händer en liknande grej inom Turkiets gränser har vi ingen aning om vad som skulle kunna ske. I dagens läge är det en skräckhistoria som är ganska rolig att berätta för andra resenärer, och det känns också som en viktig del att berätta. Om man är på fel plats vid fel tillfälle så kan vad som helst hända vem som helst. För att läsa hela historien så kan ni klicka in er här där ni hittar original inlägget jag skrev strax efter resan.


Night train between Istanbul, Turkey and Sofia, Bulgaria. |

The night train between Istanbul and Sofia

After three nights and four days in Istanbul, we had planned to head towards Sofia and Bulgaria next. The only way to go north from Istanbul is to go by night train, so we decided to go for it even though we knew it was a little bit of a risk. But what could happen, really? Fully unaware of what was to come, we were both glad that we had go the top bunk in a six person couchette. That way you have lots of storage space at the end of the bed, which you don’t have if you sleep in the middle or in the lowest beds. And we also seemed to have nice traveling companions.

Drugs outside our railway carriage

The train left 22:00 and we went straight to bed. Around 03:30 we woke up from the conductor yelling “passport control”, which meant that everyone had to get out of the sleeping wagons and in to the station to get our passports checked and stamped. Afterwards everyone went back to their sleeping wagons, locked the doors and continued sleeping. Half an hour later, someone knocks on the door and wants to see our passports again, this time they double checked that everyone had got their passports stamped. So once again we closed the door, locked it and continued sleeping. But then we wake up yet another time from someone knocking on the door! A man wearing a vest asks for our passports, looks through them, and then walks away with them. This was a big warning for all of us passengers, and no one explained what was happening. A while later I talked to this one American guy that told that they had found five kilograms of heroin outside our wagon.

“Seriously, five kilograms of heroin? Are you joking?!”. A while later we are asked to leave the wagon and to go back inside the station. It was supposed to take “Ten minutes”, they said. Ten minutes resulted in an hour. During that time a female police had arrived and we were divided in to men and women. We were body checked and they also went through our stuff. After that we got to stand and watch while they were going through our wagon with drug dogs. There was police everywhere. Ten minutes resulted in two hours, three hours, four hours. Then we got to know that we will be taken to the station for fingerprints. No one got to go inside the wagon to get their belongings or valuables, so there were some with no money, no food, no water, and some of us didn’t almost wear any clothes at all. I had only left out my socks and water.

Drug smuggling suspects

We got in to a bus that took us to the border, and there we got to answer a couple of questions. I just had to write down my mom’s and dad’s first name on a piece of paper, and after that I got to go back to my seat. Two hours later we were asked to go back inside the bus, and we kept on driving for about half an hour. Then we also got to know that except from giving fingerprints, we would also have to take mug shots. By this point all of us started to be tired, hungry, thirsty and irritated not knowing more than we actually knew. We knew that they had found five kilograms of heroin outside our wagon, and now we were also apparently suspects for the crime.

Now people started to ask for calling their embassy. “I think that’s a good idea to do.” was the only answer we got from the police. Since some hadn’t even taken their phones with them, they asked to borrow one to call the embassy. “You can go and buy a phonecard and call from the kiosk down the road”. What kind of an answer is that, when you have no money or phone and are standing there almost naked outside a police station in a city you don’t even know the name of? Some refused taking the mug shots and giving their fingerprints since they didn’t get to call the embassy. Later on we ended up having to choose between taking mug shots and giving fingerprints or going back to the train station, call the embassy, and then back to the police station. Of course that would also mean you would have missed the train. We all gave up in the end, and did what they asked for. We were taken back to the border, where we ended up signing a paper in Turkish before we got our passports back. The only translation we got was “we were only passangers on the train, and not guilty.”, no one still knows if that’s what the paper actually said or if we actually pleaded guilty to the drug smuggling.

Returning to our train

After a nine hour delay, from 03:30 to 12:30, we had finally got our passports back. When the group of 26 people turned around the corner, and the rest of the passengers saw that we were finally back, they applauded. The passengers in our wagon had to go through everything while the rest of the passengers had been waiting there for us. Our wagon was cut off and left at the station, and all of us were moved to free beds in the rest of the wagons. Tired, hungry, thirsty and dirty we were finally on our way again. An experience richer, but definitely not one I would recommend.

Läs texten på svenska

Nattåget mellan Istanbul och Sofia

Efter tre nätter och fyra dagar i Istanbul hade vi planerat att bege oss vidare till Sofia och Bulgarien. Enda sättet att ta sig norrut från Istanbul är med nattåg, så vi bestämde oss för detta fastän vi visste att det var lite av en risk. Men vad skulle kunna hända, egentligen? Fullt omedvetna om vad som komma skulle, så var vi båda glada över att ha fått sängarna högst upp i en sex personers couchette. På det sättet har man ett stort förvaringsutrymme för väskorna i ändan av sängen, vilket man annars inte har om man sover längst ner eller i mitten. Och dessutom hade vi trevliga medresenärer.

Droger utanför vår tågvagn

Tåget startade 22:00 och vi lade oss genast för att sova. Ungefär vid 03:30 vaknar vi av att konduktören ropar ”passport control”, och därmed skulle alla ut ur sovvagnarna och in till stationen för att få våra pass granskade och stämplade. Sen gick vi alla tillbaka in i sovvagnarna, låste dörrarna och fortsatte att sova. En halv timme senare knackar någon på dörren och de vill se våra pass, denna gång dubbelcheckade de att alla verkligen fått sina pass stämplade. Så än en gång stänger vi dörren, låser och fortsätter sova. Men sen vaknar vi ännu en till gång av att någon knackar på dörren! En man iklädd väst frågar efter våra pass, tittar igenom dem, och går sedan iväg med dem. Detta väckte många varningssignaler för oss passagerare, ingen förklarade heller vad som pågick. En stund senare pratade jag med en Amerikansk kille som berättade att de hittat fem kilogram heroin utanför vår vagn.

“Seriöst, fem kilogram heroin? Du skojar?!”. En stund senare beordras vi ut från vagnarna och in till stationen igen. ”Tio minuter” skulle det ta, sa dom. Tio minuter blev till en timme. Under den tiden hade en kvinnlig polis anlänt och vi delades upp i män och kvinnor. Vi kroppsvisiterades, och fick våra tillhörigheter granskade. Sen fick vi stå och titta på när vagnen söktes igenom av droghundar. Det var poliser överallt. Tio minuter blev till två timmar, tre timmar, fyra timmar. Då fick vi veta att vi skulle tas med till stationen för fingeravtryck. Ingen släpptes in till vagnen för att hämta dylika värdesaker, så där stod vissa utan pengar, utan mat, utan vatten och vissa klädda i nästan ingenting. Jag själv hade lämnat bort sockorna och vattnet.

Misstänkta för drogsmuggling

Vi satte oss i en buss som tog oss till gränsen var vi fick svara på några frågor, jag behövde bara skriva ner min mammas och min pappas förnamn på ett papper, sen fick jag gå och sätta mig tillbaka. Ännu två timmar senare beordrades vi tillbaka in i bussen, och vi begav oss ut i ingenstans under en halv timmes bussfärd. Då fick vi veta att förutom fingeravtryck så var vi också tvungna att ta brottsfoto. Vid det här laget började alla vara trötta, hungriga, törstiga och irriterade över att inte veta mera än vad vi faktiskt visste. Vi visste att de hade hittat fem kilogram heroin utanför vagnen, och att vi tydligen nu också var misstänkta för brottet.

Nu började folk be om att få ringa ambassaden. ”Det tycker jag att ni skall göra.” var det enda svar vi fick från polisen. Eftersom vissa inte ens hade fått med sin telefon så bad de att få låna en för att ringa ambassaden. ”Ni får gå och köpa ett telefonkort och ringa från kiosken nere vid vägen.”. Vad fan är det för svar när man inte ens har lyckats få med sig pengar eller telefon och står där halvnaken utanför en polisstation i en stad man inte ens vet namnet på? Vissa vägrade ta brottsfoto och ge fingeravtryck på grund av att de inte fick kontakta ambassaden. Till sist fick vi välja mellan att ta brottsfoto och ge fingeravtryck eller att köra tillbaka till tågstationen, ringa till ambassaden, och sen tillbaka till polisstationen. Grejen var dock att då skulle man missa tåget. Vi gav alla upp till slut och gjorde som de ville. Vi togs tillbaka till gränsen var vi slutligen var tvungna att underteckna ett papper på turkiska innan vi överhuvudtaget kunde få våra pass tillbaka. Den enda översättningen vi fick var att ”vi enbart var passagerare på tåget och icke skyldiga.”, ingen vet dock om vi precis då skrev under ett papper var det står att vi tar på oss skulden för drogsmugglingen.

Återvändningen till vårt tåg

Efter en nio timmars tågförsening, från 03:30 till 12:30, så hade vi äntligen våra pass tillbaka. När gruppen på tjugosex personer vek om hörnet på tågstationen, och de resterande vagnarna fick se att vi äntligen var tillbaka, applåderade de. Vår vagn hade hamnat ut för allt medan de resterande fyra vagnarna hade väntat. Vår vagn klipptes av och lämnades vid tågstationen och vi resenärer förflyttades till lediga platser i de övriga vagnarna. Trötta, slitna, hungriga, törstiga och skitiga var vi äntligen på väg. En erfarenhet rikare, men definitivt inte en erfarenhet jag kan rekommendera.

Night train between Istanbul, Turkey and Sofia, Bulgaria. |


Hagia Sophia in Istanbul, Turkey. |

Hagia Sophia in Istanbul, Turkey. |


Friday fifth of August we started our trip with flying from Turku to Istanbul. Right away when we arrived to Istanbul we got our first stamps in our passports, and our luggage had also found their way. We stayed for four nights at a hostel about five minutes from Hagia Sophia and The Blue Mosque, so it was perfect location! Istanbul was hot and moist, and you felt quite surrounded by all the religion in the city. Even though it was hot like hell, it was not okay to dress in shorts and top. But if you anyway did, you could expect chasing looks from both men and women.

Tourist attractions

We visited Süleymaniye Mosque, The Blue Mosque, Hagia Sophia, Spice Bazaar, Grand Bazaar and we did quite much window shopping during the time we were there. The sellers are horrible to handle in this country, and sometimes it was impossible to get out of a store once you went inside. But we got to see loads of beautiful handmade stuff! Istanbul is definitely a city worth seeing, but for me one time is enough.

Läs texten på svenska


Fredagen den femte augusti startade vi vår resa med att ta flyget från Åbo ner till Istanbul. Genast när vi anlände till Istanbul fick vi vårt första stämpel i passet, och packningen hade också lyckats hitta rätt. Vi stannade fyra nätter på ett hostell ungefär fem minuter från Hagia Sophia och The Blue Mosque, så helt perfekt läge! Istanbul var varmt och fuktigt, och man kände sig omringad av all religion i staden. Fastän det var varmt utav helvete så var det inte okej att klä sig i shorts och linne. Men om man ändå mot förmodan gjorde det fick man räkna med förföljande blickar av både män och kvinnor.


Vi besökte Süleymaniye Mosque, The Blue Mosque, Hagia Sophia, Spice Bazaar, Grand Bazaar och fönstershoppade en hel del under tiden vi var där. Försäljarna är hemska att tampas med i detta land, och emellanåt gick det inte ens att ta sig ut från en butik om man en gång gick in. Men massor av underbara hantverk fick vi i alla fall se! Istanbul är definitivt en stad värd att ses, men för min del räcker det bra med att besöka staden en gång.

Süleymaniye Mosque in Istanbul, Turkey. |

The Blue Mosque in Istanbul, Turkey. |

Süleymaniye Mosque in Istanbul, Turkey. |

Hagia Sophia in Istanbul, Turkey. |

Spice Bazaar in Istanbul, Turkey. |

Grand Bazaar in Istanbul, Turkey. |